Klockan är i skrivande stund 21.16. Jag känner mig ganska tillfreds. Det är inte mycket som irriterar mig just nu. Jag ska korra morgondagens texter, hoppa in i duschen, plocka fram morgondagens outfit och sådant som skall med till jobbet. Där jag får fixa mig inför ELLE-galan. Kanske inte jätteroligt, men inte heller något större bekymmer. I've done it before.

Vad händer annars i mitt liv då? Jag lever vidare. Som vanligt. Kanske lite lyckligare än innan. Kanske inte. Kanske likgiltig igen eller så är det bara så att jag fått vad jag vill ha. Nej, det har jag inte. Men jag kanske är nära det. Vad det nu är. Det vet jag inte ens. Jag är hemlighetsfull numera. Mot er, och mot mig själv. Mot de flesta om jag skall vara ärlig. Människor har i alla år försökt läsa mig. En sak vet jag i alla fall: Jag trivs där jag är.

Godnatt Sverige.

Ibland så ljuger jag så mycket för mig själv att jag tror på det. Nu hade det varit ett passande tillfälle för dig att träda in och knuffa tillbaka mig på tronen. Jag saknar mina gradiösa självbild men den eldade jag upp tillsammans med minnen av dig. En bild som bara jag byggt upp. Kanske för att kunna vara just precis såhär. Kanske för att jag ständigt gräver efter anledningar att fucka ur i ord och kasta stenblock i glashus. Istället så krossas mina tankar som vinflaskor mot marken som sedan fäktar hallucinationer och flashback som fastnade någon gång 2007. Känner mig som Jocke Berg men egentligen så är jag bara för tom för att tänka. Eller för att jag blir hög på mobilstrålning när jag hänger med pannan på knappsatsen och hoppas på att få svara dig. Vill inte citera Winnerbäck för att han är trend men det var fan inte roligt när du gick. Skulle behöva bara operera bort den delen av mig och ge den till någon som behöver den. Kanske någon som du. Eller kanske till det liv du valt. Saknar de stunder långt innan du fanns. Men dom stunderna försvann.

Någonstans.

Drömmer mig bort i egna löften. Vill rusta upp min stil och göra den mer klassisk och mindre bastant. Vill låta mina solglasögon möta existerande solljus och inte bara vila i sådant jag skapar genom andras ansikten när jag bär mina beskyddare. Vill sluta färga håret varje månad och låta min hårbotten läka sig själv. Borde sluta pilla på mina egna nagelband. Saknar att ha hund varje dag, och överväger mitt beslut varje sekund. Ibland är det svårare än man tror att ta det steget. Jag har ingen backup-plan. Jag har aldrig haft någon. Borde ta semester så 24 februari är satt. Borde börja träna redan nu eftersom att konditionen knappast blir bättre med åren. Borde egentligen inte dricka Oboy med marshmallows på morgonen, men gör det ändå. Saltar maten så mycket ändå, så socker skadar nog knappt. Som immun. Folk säger att jag borde överväga mitt bläckinjicerande men jag tycker bara att det är idioti. Vem har bestämt hur min kropp skall se ut. Normen? Idealen? Inte min kopp te att spekulera i. Borde sluta fixera mig så mycket vid det obefintliga och klamra fast vid tanken att jag kan göra det istället. Att ingenting är omöjligt. Men gråa dagar kommer, och gråa dagar går. Måste gå vidare med vad som är mitt även om jag fortfarande ser dig framför mig. Jag ser dig bakom mig. Jag ser din rörelse i ögonvrån men den skrämmer mig inte längre. Jag undrar hur mycket en människa behöver uppleva för att bli restistant mot exakt allt. Man kanske har upplevt självmord. Kanske mord. Kanske har man hört om hur vänner mördat sina föräldrar eller så kanske en vän föll livlös i ens armar. Kanske blev man jättestark just då, och starkare med åren. Andras livlöshet kanske slipar våran syn på döden. Bara spekulationer - eller det verkliga livet?

Nu ska jag berätta för er varför jag inte vaccinerat mig. För det första: Varför ska man spruta in något i sin kropp som knappt blivit testat? Käkar man ett piller bara för att någon säger att "det är najs"? Inte om man har lite förstånd bakom pannbenet. För det andra: Varför säger sjukvården att det räcker med en spruta, och sedan ändrar till att man ska ta två sprutor? Ser ni förvirringen. Ingen vet egentligen hur/om vaccinet fungerar. De som inte blivit sjuka kan lika gärna bara ha "klarat sig". Förstår ni hur jag menar? Dessutom är vaccinet inte ett hundra procent säkert. Man kan både bli sjuk i H1H2 ändå, samt dö av själva sprutan. Är det värt det? Förövrigt så är ALLA helt plötsligt riskgrupper. Ingen går säker. Alla kommer dö. Epedemi. Lobotomi. Crazynesz. Holy crap. Så speedat att man behöver en lugnade tablett för att ta sig ur hela kalabaliken.

Det ryktas om att det kommer att hända något stort 2012. Jag tror att alla vaccinerade människor kommer att drabbas av något konstigt. Typ som i Tjernobyl. Och jag står fast vid min teori och vägrar att vaccinera mig tills magkänslan säger något annat.

Bild tagen 16 november 2008.

 

Den sjuttonde november 2008 går jag med raska steg mot Västermalmsgallerian. Jag möts av en kort dam med stor svart halsduk utanför gallerians gigantiska entré. Det var strålande sol. Hennes hår var solblekt, slingat eller bara allmänt ljust. Jag kan ingenting om hår. Vi växlade några ord med varandra och hon var nervös. Jag själv var inte riktigt kapabel till att vara nervös de dagarna. Min gradiösa självbild gick på högvarv och jag var fullt kapabel till att erövra världen på grund av min påtagliga smärta som nästan kan synas genom bilder nu i efterhand. Vi öppnade en tung, brun dörr och gick upp för ett par trappor där jag förr brukade fotografera på lunchrasterna. Hon ursäktade sig för att hon frågade så mycket och jag strök under att det inte finns några dumma frågor, det finns bara dumma svar. Vi satte oss ner i ett konferensrum med glasväggar och tre månader senare hade jag förgiftat henne med ett liv där stillsamhet är något man tar i tablettform.

She's my lady, vad ni än tror och säger.

För några dagar sen slog det mig att jag inte är helt ärlig mot er. Det många tror är att jag vaknar på morgonen och glider iväg till jobbet med ett leende på läpparna, men det är ganska mycket meck innan dess faktiskt. Frukost skall ätas, kaffe skall göras, energi skall samlas. Sist men inte minst: Jag ska se representabel ut. Jag är en sån som solar solarium med jämna mellanrum. Jag lockar håret på morgonen (om det inte snöar!!!) och jag känner mig sjukt stabil och hård när jag lyckas pricka in outfiten så där så man bara 'trivs'.

Efter mycket om och men har jag konstaterat att jag är (förmodligen) sinnessjukt fåfäng, iallafall i vintertider. På sommaren passar jag in i min egen kropp, men när vintern kommer och börjar förändra mitt yttre så får jag någon slags panik. Och detta är även anledningen till att jag inte bär vinterjacka: Jag har inte hittat någon som passar min stil. Fåfängan talar igen...

Hur som helst. Det jag vill komma till är att jag är ung kvinna. Jag är en ung kvinna. Om tio år är jag inte lika ung längre. Då kanske huden veckar sig. Då kanske håret sakta men säkert tackar adjö och anfaller mina axlar. Då kanske folk tycker att min klädstil är "för mycket". Ja, ni förstår grejen. LEV NU, för senare så är det för sent bara. VAR SNYGG NU. Idag. Inte imorgon. Just idag är det Du mot världen. Ni fattar? Det bara är så. Om man inte heter Anki Olsson eller Lasse Lundgren. Ni verkar ju tamejfan aldrig bli gamla...

På bild: Hårfärg: Mörk Mahognybrun | Lipfinity: Red Coral | Dove: Summer glow | Mascara: Maybelline, då jag slarvat bort min lila från Lumene at the momento | Kajal: Vit kajal öppnar upp ögonen.

"Jag är inte deprimerad, jag är konstnär" var det första jag tänkte när jag såg dessa två bilder. Ett ständigt skapande är en del av mitt liv. Och ni får följa med mig på min resa genom tiden. Från att ha varit tillsammans med en människa i 11 månader, och bott med denne i ungefär fyra månader så är jag nu tillbaka på ruta ett. Ibland fungerar saker inte, helt enkelt. Och jag tänker inte komma med något skit om att "jag kommer alltid älska honom" och sånt. För jag kommer inte alltid älska honom. Jag älskade 11 månader med honom. Men gör man slut av den anledningen jag gjorde finns det inte heller något kvar att älska. För jag har ljugit för mig själv. Stirrat mig blind på de där blå ögonen. Jag känner ingen ilska längre. Jag har stängt den boken. Jag har avslutat ännu ett kapitel av mitt liv som var fyllt med glädje till allra största del. Vi hade en bra tid, helt enkelt. Men den tiden är över. Och den tiden kommer aldrig tillbaka. Man kan inte slåss mot tiden.

Det finns vissa människor som jag inte ens saknar längre. Jag är bara besviken på dem. En sak kan jag berätta för er alla: Skriv inte något larvigt sms om att ni saknar mig om ni inte planerar att svara när jag ringer. Om ni inte har tid att ses på grund av en "kanske-bakfylla" någon gång under helgen eller liknande. Skicka inget sms när ni är upptagna för jag ringer hellre när det kommer till människors vars röst jag nästan glömt. Skyll inte på att ni har mycket att göra om arbetslösheten är ett faktum och skyll inte på studier om ni har tid att smsa. Skyll ännu mindre på diverse pojkvänner och flickvänner, för ni har valt in dem i era liv. Om jag är en del av det där livet så får jag plats. Bedrövliga dödliga.

Jag har saknat mina ord. Att skriva i ensamhet har på något sätt förlorat sitt värde när jag inte får dela med mig av mitt budskap. Av mina verklighetsupplevelser som jag vänder upp och ner. Förvränger platser och förvränger människor för att slippa bli verbalt misshandlad ytterligare gånger. Nu sitter jag här. Redo att lägga korten på bordet. Vart är orden då? När jag behöver dem. När jag vill skriva tills fingrarna vibrerar och tangentbordet vrider sig likt en missbrukare i smärtor.

Fotografi: Föreställer min vän Ebba och mitt föredetta husdjur Eddie.
Denna bild tog jag någon gång 2007.

Letar i mig själv efter ett syfte att meddela. Byter låt. Försöker få rythmen att agera känsloinstrument i mina vener. Det går åt helvete. Inte ens depressions-Guden Kent kan hjälpa mig just nu. Lär inte behålla syftet heller. Om jag lyckas skapa det. Raderar mycket för att slippa bli bestulen. Har du inget, kan de inget ta. Kompletterar upp tomrum med allt jag finner intressant men insåg för länge sedan att beroenden i alla dess former skadar människan från benmärg ut i den synliga huden. Skapar gåshud på höstbeströdd hy och förvrängda leenden som förmedlas med torra läppar. Saknar ibland människor som framkallade någon slags känsla ur denna hjärna. Ur detta hjärta. Bara för att få chansen att skriva ur. Skriva av. Skriva på. Byta blad. Slår på en låt som kanske för mig uppåt. Mot vad de kallar himmel. En himmel som lika gärna skulle kunna vara helvete. Vad vet vi? Vi är bara simpla. Enkla individer som skapar gradiösa självbilder som tror att allt har ett syfte. Ett budskap. Hjärnkirurger eller uteliggare, fortfarande bara simpla. Skal redo att fyllas. Med himmel och helvete.

Skriva ur. Skriva av. Skriva på. Byta blad. Slinter till. Torkar av.
Målar på. Målar av. Målar mer. Rinner ner. Ingen ser. Aldrig mer. Gräver ner.